Den samling låtar som presenteras här är uppteckningar av sydjämtska låtar. Merparten av låtarna är även försedda med förslag till arrangemang för tvåstämmigt spel. Uppteckningarna har gjorts av undertecknad, Lennart Sohlman, med början i det tidiga 1970-talet, då jag genom min flickvän, sedermera hustru Yvonne kom i kontakt med den sydjämtska tradionen och under en lång rad år fick lära känna, lära av och spela med några av de gamla spelmännen och traditionsförmedlarna i södra Jämtland.

Nyckelpersonen och den viktigaste inspiratören var Arthur Nestler (1910-1999), bördig från byn Nästeln mellan Rätan och Åsarna, och verksam som violinlärare i Nacka musikskola. Yvonne var, när jag lärde känna henne 1969-70, medlem i en ungdomsgrupp som under Nestlers ledning övade in och framförde hans arrangemang av sydjämtska låtar, bl a som inbjudna gäster på (dåvarande) Heimbygdas spelmansförbunds stämma i Hede 1971. Arthur var en frikostig och intresserad värd för låtintresserade ungdomar, och under en rad somrar var hans stuga i Nästeln ett stående mål i våra sommarplaner, i likhet med John-Erik Mattssons (1904-1993) hus i Digerberget.

Den rika sydjämtska låtskatten har ju tecknats ned och bevarats för nya låtspelande generationer genom flera bemärkta gärningar – såväl Alfred Rönnqvists (1913-2002) och Arthur Nestlers uppteckningar och arrangemang har publicerats fortlöpande i spelmansförbundets notutskick, och samlingar av sydjämtska låtar har utgivits av Rönnqvist, Nestler och Ola Rörborn.

De här presenterade uppteckningarna får ses som ett komplement till de befintliga samlingarna, framförallt allt för att göra fler låtar tillgängliga och spelade. Arrangemangen är tänkta som förslag till hur andrastämmor skulle kunna utformas: enklast och oftast som parallellt följande understämmor, ibland som mer självständiga stämmor och i några fall som ett försök att skriva ut ett enkelt rytmiskt komp.

Stråkföringen/fraseringen är ävenledes tänkt som fingervisning eller förslag. Jag har så långt jag har förmått sökt återge spelmannens ursprungliga utformning och frasering – i synnerhet när det gäller triolerna vill jag lyfta fram det för flera sydjämtska spelmän gemensamma draget att växla mellan olika sätt att spela de tre tonerna i en triol: med en ton i ett snabbt nedstråk och två toner bundna i uppstråket (den typiska ”jämt-” eller ”Lapp Nils-triolen”), med tre toner tydligt separerade i varsitt stråk samt med tre toner bundna i ett stråk. Både i Nästellåtarna efter Olof Johansson och John-Erik Mattssons polskor vimlar det av kombinationer av alla tre sätten att utföra trioler.

När det gäller rytm och utförande i övrigt är det gemensamma stildraget ”snabbt, lätt, luftigt och precist” främst när det gäller triolpolskorna, men även senpolskan, ”bosken”, har spelats rätt snabbt. Synkoper med toner som vilar över taktstrecken är vanligt förekommande, men någon genomgående rytmförskjutning av typen ”kort etta” i polskespelet har jag inte märkt, inte heller i äldre inspelningar (Harald Johansson i Nästeln har snarare en liten tendens att ibland påskynda trean i takten något), och det skulle kännas stilfrämmande att föra in sådana rytmiska dragningar.

När det gäller John-Erik Mattssons låtar lärde han sig de flesta av fadern, Gillhovspelmannen Matts Ersson (1873-1959). Om inte annat angivits är den upptecknade låten efter denne. De flesta av låtarna är upptecknade efter egna inspelningar, i några fall även testade och justerade i samspel med spelmannen. Några av uppteckningarna är gjorda efter gamla arkivinspelningar.

Det är min förhoppning att låtarna ska finna vägen till många nya utövare, och fortsätta leva ett eget liv. Det viktigaste är att undersöka vad låten genom notbilden (i avsaknad av levande förebild) skulle kunna uttrycka och hitta fram till en egen version av låten.

Lennart Sohlman Älta